A Space Mind

Hittade den här bilden på datorn när jag gick igenom massa bilder. Söt va. Sova sked. Vem gillar inte att sova sked?? Och har man ingen att sova sked med får man hitta på en egen lösning uppenbarligen.

Sömn. Denna livsnödvändiga funktion jag verkar sakna i perioder. Sova. Sömn. Vad är detta? ha ha. Nejdå. Det går att sova numera. Så länge mitt piller tas regelbundet och jag faktiskt lägger mig när jag tagit det. Tvingar jag mig att vara uppe däremot..ja då blir det lite värre.

Ligga nära någon när man sover. För mig har det varit viktigt. För H var det mest bökigt oh i vägen. En hint kanske om att det inte ska vara vi..jodå, en rätt stor sådan. Att somna sårad och bortglömd varje gång är inte nyttigt. Det är däremot väldigt befriande att somna tryggt nu. Att somna och veta att ingen knuffar undan mig, att jag faktiskt kan sova som jag vill. Värdefullt.

Grubblig idag. Jag vet. Jag var brutalt ärlig och uppriktig förut. Jag inväntar nervöst repons på detta. Om det över huvud taget kommer någon respons. Jag är rädd att det inte gör det. Ändå. Bättre nu än långt senare. Faktiskt. Det får vara värt det. Brutalt ärlig och raka rör. Det är så det måste funka. Kan ni inte ta det så funkar det inte med mig just nu. Jag behöver kunna säga till när jag är riktigt down under, annars kommer jag hamna i be-om-ursäkt-för-vem-jag-är-träsket igen. Det funkar inte. Det är inte okej längre.
Klart jag inte vill vara så här för alltid. Jag vill också bli uthärdlig person. Men jag vill inte behöva be om ursäkt för mig själv. Jag har gjort det alldeles för länge. Jag har andra reaktioner, andra resurser, jag är medveten om problemet, det är en del av mig. Kan det få vara så?
Det är skrämmande. Det är det verkligen. Men ärlig var jag. Vi får se hur det går.

Min terapeut visade mig på väldigt kloka alternativ idag. Känns bra att äntligen inse, framförallt känns det bra att kunna göra någonting åt det. Det går fortfarande alldeles för långsamt. Men det är igång.

Mardrömmar är tillbaka. Det är inte okej. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att bli av md dem. Eller jo det vet jag. Men det hjälper inte riktigt just nu. Att vakna, paralyserad, fortfarande drömmer, med ögon och öron på skaft, det är fruktansvärt. Inget jag vill att någon ska uppleva. Det är otroligt utslitande. Ofta gråter jag, i ren skräck, ingenting rör sig, hela kroppen skriker, jag vill skrika, skräcken är där, trycker i utkanten, ingenstans kan jag ge utlopp för den, annat än att tårarna rinner och jag skriker innombords. Ofta somnar jag om i ren utmattning.
Jag hoppas den här perioden lägger sig fort. Det tar alldeles för mycket energi.

Alla mina kläder är hemma. Jag sorterar igen. Det gick fort eftersom allt redan var uppstrukturerat. Känns skönt att saker har en given plats. Det känns riktigt bra. Dock lite trist o se hur kläderna hade behandlats. Inge kul alls Men men, kanske går det rädda, kanske inte. Jag har mer kläder. Men ändå. Jag vet att jag inte skulle behandla någons kläder på det sättet i alla fall. Varför förvntar jag mig alltid att folk ska agera som jag skulle gjort??
Slöseri på energi egentligen.
Nej. Nog nu.

I natt ska jag försöka drömma att jag är ett litet troll och sova sksed.

sov gott 

Idag har varit riktigt bra. Lugn och skön morgon. Mycket gos med Tshio, långpromenad med knarrande snö under fötterna och en yvigt glad Tshio som busade runt.
Jag har sorterat bilder. Gått igenom. Vad ska jag ha kvar egentligen och naturligtvis har jag organiserat dom. Annars vore jag ändå inte jag.. Nöjd med resultatet säkerhetssparar jag nu det på hårddisk nr 2. Inte helt på det klara med vad mycket jag ska spara från tiden med H. Jag vet faktiskt inte. Tidigare har jag inte sparat något från ex. Det har notoriskt tagits bort. Raderats. Bränts upp Men nu vet jag inte riktigt.. vi får som se. Först ska han väl få kolla igenom vad han vill ha kvar, sen kan jag ta beslutet.

Jag har naturligtvis hunnit skriva lite också.. Dock inte på den vanliga, lite dikter trillade ut av någon anledning. Kanske jag ännu en gång har separationsångest, den här gången till en av karaktärerna som verkar dö.. inte helt okej att få separationsångest över det, men eftersom det är så otroligt mycket av mig med i allt jag skriver kanske det ändå inte är så konstigt att det är så det blir.. har någon mer liknande problem??
Det har i alla fall gjort att jag inte skriver på den berättelsen just nu. Jag kopierar över en gammal och skriver nästan allt möjligt men inte på den. I morgon. I morgon ska jag ta tjuren vid hornen och se om jag inte kan få honom att överleva...

Ett frenetiskt smsande tar min tid i anspråk. Det är kul att vränga ord med någon. Det roar mig. Språk är viktigt. Otroligt viktigt.
Att kunna formulera sig, viljan att språka. Såväl i text som verbalt. Språket är viktigt. En förmåga att uttrycka sina känslor. Som jag saknat det. Just nu verkar det som de flesta i min närhet kan uttrycka det. Underbart!!

Sasja och Mattias spenderar jag mycket tid med. Eller snarare fam Davidsson/Nyström. Det är otroligt mysigt varje gång. Till och med när de bråkar finns det någon slags harmoni i det.

Problem med närhet. Ja, jag har ju det i perioder. Det är svårt för mig. Det krävs trygghet för att släppa någon inpå livet. Därför kan man lugnt säga att det är en utmaning att vara i dojon under de här perioderna. När jag helst tar ett steg bort för att skapa avstånd och måste tvinga mig själv till närkontakt för att vi ska träna riktiga slajmtekniker.. det är en utmaning. Varenda cell i min kropp skriker i panik, men jag gör det.
Jag tänker ge mig själv cred för att jag gör det. Så det så.

Nu ska det wordfeudas lite till innan ögonen slocknar he.t

frstn. Idag var en väldigt harmonisk dag. Jag är jag. Jag är mig. Jag finns. Jag njuter. Jag är mig själv igen. Visst mår jag dåligt, men jag känner annat också. Jag kan vara ledsen och harmonisk på samma gång.. Livet. Mina ögon skriker inte av smärta längre. Tårarna bränner inte i halsen mellan vartannat ord.

sov gott

Datauppdateringar och krångel så det står härligan till. Det är svårt att försöka få ordning på saker när man inte förstår vad man gör.. Mkt märkligt händer. Men nu fungerar laptopen som den ska, bara alla såna här skitprogram som ska installeras igen. Stationära, well, den bråkar. Och på nåt vänster lyckkades jag säkäerhetsspara all data från telefonen till datorn...men, jag lyckades inte få datorn att hitta telefonen.. vad ger ni mig för den?

Eftersom det krånglar med massa saker bidde det inget dubbelpass i dojon. Pär och tider är av en annan värld, typ...
Men snart så. Dojon. Känner jag behöver det.

Som vanligt grubblar jag mycket.
I omgångar har jag svårt med närhet. Svårt att vara nära människor, vill helst ha ordentligt avstånd. Det är inte många som respekterar det här. Varför undrar jag? Om jag säger, jag mår inte bra idag, jag kalrar inte av att kramas, varför inte respektera det?
Vissa behöver jag aldrig bry mig om att jag har det här problemet med. Jag är såpass trygg med dom att det inte spelar någon roll hur jag mår. Är jag inte trygg med en person och jag mår riktigt dåligt, då vill jag inte ha dom tätt inpå.
Samma sak, om jag säger, jag vill inte prata om det här. Varför inte respektera det och lämna ämnet? Behöver jag prata om det kommer jag högst troligt ta upp det själv.
Jag kan inte prata om allt med alla. Det måste få vara okej. Vissa saker är känsliga, då kommer vi tillbaka till det här med trygghet. Är jag trygg med personen är det lättare att prata. Är jag inte det då går inte det helt enkelt. Om jag då säger att jag inte orkar prata om det. Respektera det. Ska det vara så svårt?
Kanske måste man ha mått dåligt, alt haft någon i sin närhet som mått dåligt (med mått dåligt menar jag psykiska problem som fysiska) för att det ska vara lättare att acceptera. Att veta på ett annat sätt att vissa saker kan vara jobbiga.
Respekt och hänsyn till varandra. Vi behöver visa det mycket mer. Om någon är tydlig i sina direktiv, varför inte underlätta? Så länge det inte skadar någon. Jag menar det är inte direkt som att jag planerar ett mord och inte vill prata om det...

Äh. Nu blire dojo snart yay!

Igår spenderade jag åter igen dagen hos familjen Davidsson/Nyström
En liten körigare dag för dom, lite irritation sinsemellan. Vanligtvis brukar det krypa i skinnet på mig när folk är så. Obekväm och olustig. Men inte då. Fantastiskt att jag ändå kunde slappna av. Det är underbart !
Boys, när det kommer till charm här ni inget att sätta upp mot Neo. Han kommer vinna i alla lägen

Kvällen spenderade med Martin, en vän jag känt ett tag. Funderade på hur länge och insåg att jag känt honom sen jag var 14.. Det är en liten bit. En fantastiskt fin människa är vad det är. Dessutom bjöd han på pizza och Cola så hem, hur kan man inte tycka bra om karln :D

Jag har fina blåmärken på benen efter torsdagens pass. Morgonträningen på sats gjorde att jag inte här ett spår av träningsvärk ens perfect!!

Min nya mobil är väldigt mycket för teknisk för mig, samtidigt är den guld värd. Inte i ficksize, inte tjejfickor i alla fall, men rätt smidig och lätt ändå.
Apparat, det är en djungel där ute. Jag här laddat ner twitter, facebook, mail, mobitime, angrybirds och wordfeud. Vem behöver mer?
Mellan putte och mig står det 2-0 i matcher...jag ska ta han... I engelska matcherna här jag vunnit

Nej, dags att starta dagen